Jahopp. Har ni inom loppet av sex minuter druckit en halv liter Tropicanajuice och ätit två påsar med salt- och vinägerriskakor. På Spotify så skrev jag in "fuck" i sökrutan, så nu lyssnar vi på låtar med det temat. På den nivån är det. Inte för att juicen eller riskakorna på något sätt inte var goda, tvärtom. Men denna jäkla katt- och råttalek efter lägenheter gör mig galen. Lisa är något (läs: mycket) lugnare och förstod inte alls när jag började gråta lite, litegranna idag på dagen när vi för en stund såg ljuset i tunneln. Då förklarade jag för henne att hade jag inte haft så lätt att ta till tårarna när stunden kräver det, så hade jag till exempel fått betala en dyr böter till Västtrafik en gång. Sen pratade vi inte mer om det.
Idag så har vi irrat runt på stan, gått på tre visningar och på den första träffat en tjej som vi älskar och som vi vill bo med. Vi (läs: jag) jobbar inte med några gråskalor - antingen är allt toppen eller botten. Tjejen i fråga mötte vi redan på en visning igår och när vi stötte på henne idag igen så kändes det såklart som ett tecken från någon däruppe. Hon har bott i Edinburgh i tre år, är från början från Tyskland och beklagade sig över att tjejerna i Storbritannien generellt har alldeles för lite kläder på sig. Det var efter det där sista som vi bestämde oss för att vi älskade henne. Dessutom så är hon också ute och letar lägenheter som en galning, så även där har vi ju någonting gemensamt.
Nu kanske ni undrar hur det går med Hitta Nemo-pappan och de andra tyskarna som vi skulle bo med? Och det har vi inget svar på. De har inte kommit till Edinburgh än och vi är rätt trötta på att göra en massa jobb åt några som inte är med och letar. Men vi håller huvudet kallt och ber till Gud att vi inom två dagar har tak över huvudet, eftersom det är så länge vi har rum bokade på vårt hostel. Imorgon kväll kommer Hitta Nemo-pappan hit och vi anar att det då eventuellt kan bli en något stel stämning om vi behöver nämna att vi nog inte vill bo med honom, trots allt.
Den som lever får se.
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 30 augusti 2011
Lisa visar upp dagens outfit - del 1
Idag sportar Lisa en moderiktig pose och den matchas med en stickad tröja, jeans och ett par Converse.
- It is a classic, casual scottish outfit, hälsar hon.
You can call us the flathunters
Jaha, jaha. Här sitter vi på Starbucks och snyltar internet, som de internationella studenter vi är. Förutom det faktum att vi har betalt för internet. Men äsch. Vi har redan ringt kanske fem olika hyresvärdar och med darriga röster förklarat att vi vill gå på lägenhetsvisningar. Så idag ska vi gå på en och imorgon två.
Nu ska vi röra på oss och gå ut och upptäcka vår nya stad. Har tagit en dagens outfitbild på Lisa, men den kommer upp senare. Den som väntar på något gott, ni vet.
FRAMME!
Det känns som att det var igår som jag och Lisa satt i datorsalen på JMG i Göteborg och bestämde oss för att Edinburgh, det verkar vara en soft stad att åka till.
Och nu är vi här. Men vi tar det från början.
Som den vana resenär jag inbillat mig själv att jag är så har jag varit kolugn hela dagen. Fixade lite med packningen och tog beslutet att jag nog ändå verkligen ville ha med mig min stavmixer eftersom den är bra till så mycket billig matlagning. Smoothies, soppor - you name it! Hur som helst, efter att jag tagit det så livsavgörande beslutet så var det så småningom dags att sätta sig i bilen och bege sig mot Skavsta. Var fortfarande kolugn när ett näringsrikt mål mat på Mc Donalds intogs men kände hur pulsen steg en aning när det var dags att väga in bagaget. Skulle stavmixern få åka med eller skulle det var den som fick packningen att gå över den så magiska tjugokilosgränsen?
- Åhååå, det här var rutinerat, sa damen när vågen stannade på 19,9 kg.
- Visste jag väl, ljög jag och high-fiveade med pappa som stod bredvid.
När väskan var inlämnad och stavmixern var i tryggt förvar så började det där kolugnet så sakteliga rinna av mig. Vägen fram till säkerhetskontrollen kändes som hundra år och vips, så var vi där. Hatögonblicket. När man måste säga hejdå. Både jag och mamma började (såklart) att gråta och jag fick skynda mig att gå igenom säkerhetskontrollen.
Lite gladare blev jag genast när följande meddelande hördes i högtalarna:
- Passangers to Edinburgh, please..... och det var allt jag behövde höra, för nu visste jag ju!
EDINBÖRRÖW. Där har ni det. Uttalet. Vill ni svänga till det ännu mer så kan ni låta W:et vara lite sådär lagom ljudlöst. Men nu vet ni. EDINBÖRRÖW.
När jag gick på flyget så möttes jag av den näpnaste lilla flygvärdinneman jag någonsin sett. Han var lika lång som mig, hade längre ögonfransar och en ljus, liten mjuk röst.
- You are very welcome, pep han med sin något märkliga accent som var en blandning mellan franska, skottska och nånting orientaliskt.
Jag hamnade bredvid ett par och tjejen började genast att prata med mig om boken jag hade i knät - Hundraåringen. Hon sa att det var en mycket lustig bok och då passade jag på att berätta för henne att Robert Gustafsson ska spela hundraårige Allan. Det var ett mycket passande val, tyckte hon och så var konversationen igång. Vi bytte till engelska så att hennes pojkvän kunde vara med också. De bodde nämligen i Edinburgh, så de gav mig många kloka råd på vägen. Det jag särskilt minns är att det är en känd fyrverkerishow här i stan på söndag. Har ju aldrig varit något av en fyrverkeritjej, men någon gång ska man väl se fram emot ett sådan event också.
Väl framme så visade det sig att min mobil inte alls gillade det skottska klimatet (som förövrigt är KALLT), för den ville inte alls fungera. Nåväl, tänkte jag och kikade runt på bussen mot stan efter den personen jag tyckte såg snällast ut. Hittade en liten man med runda glasögon (ej Harry Potter tyvärr) som gladeligen lät mig skicka iväg ett sms till Lisa om att jag var på g.
När jag gick av så stod hon där och väntade på mig vid busshållplatsen och tillsammans gick vi genom staden mot hostelet som är vårt hem de närmaste tre dagarna. Och så spelades ett fint soundtrack i bakgrunden och konfetti ströddes runt oss.
Nu ska vi sova. Jag blir jätteglad när ni kommenterar, så fortsätt med det är ni rara.
Goodnight fellows, som man säger här.
Och nu är vi här. Men vi tar det från början.
Som den vana resenär jag inbillat mig själv att jag är så har jag varit kolugn hela dagen. Fixade lite med packningen och tog beslutet att jag nog ändå verkligen ville ha med mig min stavmixer eftersom den är bra till så mycket billig matlagning. Smoothies, soppor - you name it! Hur som helst, efter att jag tagit det så livsavgörande beslutet så var det så småningom dags att sätta sig i bilen och bege sig mot Skavsta. Var fortfarande kolugn när ett näringsrikt mål mat på Mc Donalds intogs men kände hur pulsen steg en aning när det var dags att väga in bagaget. Skulle stavmixern få åka med eller skulle det var den som fick packningen att gå över den så magiska tjugokilosgränsen?
- Åhååå, det här var rutinerat, sa damen när vågen stannade på 19,9 kg.
- Visste jag väl, ljög jag och high-fiveade med pappa som stod bredvid.
När väskan var inlämnad och stavmixern var i tryggt förvar så började det där kolugnet så sakteliga rinna av mig. Vägen fram till säkerhetskontrollen kändes som hundra år och vips, så var vi där. Hatögonblicket. När man måste säga hejdå. Både jag och mamma började (såklart) att gråta och jag fick skynda mig att gå igenom säkerhetskontrollen.
Lite gladare blev jag genast när följande meddelande hördes i högtalarna:
- Passangers to Edinburgh, please..... och det var allt jag behövde höra, för nu visste jag ju!
EDINBÖRRÖW. Där har ni det. Uttalet. Vill ni svänga till det ännu mer så kan ni låta W:et vara lite sådär lagom ljudlöst. Men nu vet ni. EDINBÖRRÖW.
När jag gick på flyget så möttes jag av den näpnaste lilla flygvärdinneman jag någonsin sett. Han var lika lång som mig, hade längre ögonfransar och en ljus, liten mjuk röst.
- You are very welcome, pep han med sin något märkliga accent som var en blandning mellan franska, skottska och nånting orientaliskt.
Jag hamnade bredvid ett par och tjejen började genast att prata med mig om boken jag hade i knät - Hundraåringen. Hon sa att det var en mycket lustig bok och då passade jag på att berätta för henne att Robert Gustafsson ska spela hundraårige Allan. Det var ett mycket passande val, tyckte hon och så var konversationen igång. Vi bytte till engelska så att hennes pojkvän kunde vara med också. De bodde nämligen i Edinburgh, så de gav mig många kloka råd på vägen. Det jag särskilt minns är att det är en känd fyrverkerishow här i stan på söndag. Har ju aldrig varit något av en fyrverkeritjej, men någon gång ska man väl se fram emot ett sådan event också.
Väl framme så visade det sig att min mobil inte alls gillade det skottska klimatet (som förövrigt är KALLT), för den ville inte alls fungera. Nåväl, tänkte jag och kikade runt på bussen mot stan efter den personen jag tyckte såg snällast ut. Hittade en liten man med runda glasögon (ej Harry Potter tyvärr) som gladeligen lät mig skicka iväg ett sms till Lisa om att jag var på g.
När jag gick av så stod hon där och väntade på mig vid busshållplatsen och tillsammans gick vi genom staden mot hostelet som är vårt hem de närmaste tre dagarna. Och så spelades ett fint soundtrack i bakgrunden och konfetti ströddes runt oss.
Nu ska vi sova. Jag blir jätteglad när ni kommenterar, så fortsätt med det är ni rara.
Goodnight fellows, som man säger här.
måndag 29 augusti 2011
Leaving on a jetplane
Ja, så var Dagen med stor D äntligen här. Idag bär det av! Ikväll klockan tio kommer jag att ha landat i Edinburgh och en timma senare kommer jag förhoppningsvis ha hittat Lisa någonstans i vimlet inne i staden. Crazy, som hon skulle ha sagt.
Nu ska jag packa om det sista och kämpa för att bibehålla det lugn som jag (faktiskt) känner just nu. Nästa gång hörs vi från Skottland!
Nu ska jag packa om det sista och kämpa för att bibehålla det lugn som jag (faktiskt) känner just nu. Nästa gång hörs vi från Skottland!
lördag 27 augusti 2011
OBS!
För er som läst inlägget nedanför och nu sliter er i håret eftersom ni funderar så mycket kring måttet "ett uns"och vad det egentligen innebär så ska vi reda ut det nu. En gång för alla. Det kändes alltså 27,3 gram dåligt för mig att komma sist i sällskapsspelet, eftersom ett uns är ett mått för just 27,3 gram.
Om man skulle väga en dag så är jag säker på att 27,3 gram är en oerhört liten del utav den. Med det vill jag ha sagt att den där förlusten betydde såhär mycket för mig:
Ja, ni ser ju. Nada.
Om man skulle väga en dag så är jag säker på att 27,3 gram är en oerhört liten del utav den. Med det vill jag ha sagt att den där förlusten betydde såhär mycket för mig:
Ja, ni ser ju. Nada.
Sommarens sista smak
Ni vet hur det är, helt plötsigt så känner man att sommaren är på väg att glida en ur händerna. Det är dags för nästa årstid och man blir mer och mer sugen på att köpa sig ett par nya, fina block att ha till skolstarten. Eller, jag brukar i varje fall alltid bli sugen på det. Men det finns vissa saker man vill göra innan skolryggsäcken åker på och man säger hejdå till sommaren. Igår så sa jag till pappa att tanken på att inte bada i havet en sista gång, den riktigt plågar mig. Sagt och gjort - i morse åkte vi ut till båten och kastade oss i sjön (läs: gick i via badstegen) för sista gången den här sommaren.
Och som om detta inte vore nog så blev resten av dagen ännu bättre. Jag läser, som sista person i Sverige, om Allan Karlsson som är hundra bast och som har klarat sig genom livet genom att ta allting med en klackspark. Det är en mycket bra bok för mig att läsa för tillfället, eftersom jag själv måste behärska den filosofin nu när jag ska flytta till ett land där jag inte har någonstans att bo.
...det vill säga favoritmänniskor, kall öl, jordens hamburgerrace och sällskapsspel. Det enda som var ett uns negativt var att jag kom allra sist. Men någon måste ju å andra sidan göra det också.
Och som om detta inte vore nog så blev resten av dagen ännu bättre. Jag läser, som sista person i Sverige, om Allan Karlsson som är hundra bast och som har klarat sig genom livet genom att ta allting med en klackspark. Det är en mycket bra bok för mig att läsa för tillfället, eftersom jag själv måste behärska den filosofin nu när jag ska flytta till ett land där jag inte har någonstans att bo.
Fram emot kvällen så hade vi det ungefär såhär tråkigt:
...det vill säga favoritmänniskor, kall öl, jordens hamburgerrace och sällskapsspel. Det enda som var ett uns negativt var att jag kom allra sist. Men någon måste ju å andra sidan göra det också.
fredag 26 augusti 2011
Jag känner igen ett bra tecken när jag ser det, del 2
Nämen, vem skrev precis till mig på Facebook-chatten? Ledtråd: Inte fisk-Nemos pappa, i varje fall. Jag ger er ett utdrag ur konversationen:
Jag: It's going to be SO fun to meet you!
Han: Well, we'll see.
Jag: Don't you think it will be fun?
Lång paus.
Han: Yes, of course.
Eftersom jag gick en bildkommunikationskurs i våras och då blev väldans haj (är väldigt inne på fisk-referenser just nu, uppenbarligen) på att använda Photoshop, så tänkte jag att det är bäst att illustrera hela förfarandet med en bild.
Huruvida jag valde att arbeta i Paint med just den här bilden förtäljer inte historien.
Jag känner igen ett bra tecken när jag ser det
Om vi eventuellt har fått napp på två personer att dela en lägenhet med i Edinburgh? Och om den ena potentiella personen heter detsamma som Hitta Nemos pappa?
Svar: Ja.
Nu ska ni bara göra två saker: lista ut vad Hitta Nemos pappa heter samt hålla tummarna för att vi får dela en lägenhet med honom.
Svar: Ja.
Nu ska ni bara göra två saker: lista ut vad Hitta Nemos pappa heter samt hålla tummarna för att vi får dela en lägenhet med honom.
torsdag 25 augusti 2011
Ahh, dessa eviga frågor man ställs inför när man ska resa med ett tjugo kilo tungt bagage
Den nya, glittriga kavajliknande saken som jag köpte för en hundring mest för att jag hade fått lön MEN som kommer vara perfekt när man vill ha en trollkarlsliknande utstyrsel när vi besöker Harry Potter-kaféet - ska den med?
Mina tjugosju randiga tröjor - ska dom med?
Gänget med urtvättade, något för små, plagg som jag haft sen lågstadiet men ändå gillar för att de är mysiga och luktar hemma - ska dom med?
De gamla ridkläderna (och stövlarna) som ligger nere i källaren och som vore fint att ha med om jag skulle få för mig att rida över de skottska vidderna nån dag - ska dom med?
Undrar lite hur ni tänker inför dessa problem? Jag tänker att det kan vara smart att i varje fall ta med ridstövlarna eftersom sådana är så rysligt dyra att köpa i nyskick. Som en härlig liten påminnelse om den ridtjej jag en gång var, dessutom.
Detta konsumtionssamhälle alltså.
PS. Annat jag vill ta med: en stavmixer (bra om man vill laga soppor eller göra smoothies), min pyjamas med flamingos på, mitt nya Mateusfat (eftersom det är fint), morgonrock, alla mina Converse i olika färger (jättebra att man kan välja efter humör), knäckebröd samt ett gäng påsar med Holiday-dipp (godaste dippen). DS.
Mina tjugosju randiga tröjor - ska dom med?
Gänget med urtvättade, något för små, plagg som jag haft sen lågstadiet men ändå gillar för att de är mysiga och luktar hemma - ska dom med?
De gamla ridkläderna (och stövlarna) som ligger nere i källaren och som vore fint att ha med om jag skulle få för mig att rida över de skottska vidderna nån dag - ska dom med?
Möjligt scenario: Jag och Lilla Gubben laddar för en galopp över fälten.
Undrar lite hur ni tänker inför dessa problem? Jag tänker att det kan vara smart att i varje fall ta med ridstövlarna eftersom sådana är så rysligt dyra att köpa i nyskick. Som en härlig liten påminnelse om den ridtjej jag en gång var, dessutom.
Detta konsumtionssamhälle alltså.
PS. Annat jag vill ta med: en stavmixer (bra om man vill laga soppor eller göra smoothies), min pyjamas med flamingos på, mitt nya Mateusfat (eftersom det är fint), morgonrock, alla mina Converse i olika färger (jättebra att man kan välja efter humör), knäckebröd samt ett gäng påsar med Holiday-dipp (godaste dippen). DS.
onsdag 24 augusti 2011
På grund av klagomål efter tidigare tips
...så kommer här ett till gäng filmer med garanterad gråtgaranti:
- Harry Potter och De vises sten
- Harry Potter och Hemligheternas kammare
- Harry Potter och Fången från Azkaban
- Harry Potter och Den flammande bägaren
- Harry Potter och Fenixorden
- Harry Potter och Halvblodsprinsen
- Harry Potter och Dödsrelikerna del 1
- Harry Potter och Dödsrelikerna del 2
Två internationella tips
Vill ni få en liten fläkt av utomlandsvistelser, så kommer här två utomordentliga tips. Som den tekniska person jag är, så är det bara att klicka på respektive bild här nedan för att komma vidare.
Klickar ni på den här bilden hamnar ni omedelbart i Singapore. Där härjar för tillfället två tredjedelar av världens bästa kollektiv, PG. Bloggen skrivs av Sanna och förutom fina bilder på vad de gör om dagarna så får man också rätt ofta se bilder på tatueringar.
Klickar ni på den här bilden hamnar ni omedelbart i Singapore. Där härjar för tillfället två tredjedelar av världens bästa kollektiv, PG. Bloggen skrivs av Sanna och förutom fina bilder på vad de gör om dagarna så får man också rätt ofta se bilder på tatueringar.
Klickar ni däremot på den här bilden så hamnar ni i ett annat land på S, nämligen Sydkorea. Där huserar Linn och Gustaf för tillfället. De kom precis dit så ni har tur och kan följa deras resa från början till slut. Dessutom kryddas inläggen där med ord som till exempel übrigt, gött och bärtz, vilket såklart är skojfriskt och underhållande.
Ni vet hur det är när man ÄNTLIGEN har hittat en ny favoritmüsli och sen kommer man på att man ska flytta utomlands snart?
Och här är en bild på Bill och Hillary Clinton.
tisdag 23 augusti 2011
De bästa gråtfilmerna - hela listan (det vill säga tre punkter)
När jag skulle flytta till London för några år sedan så gick jag på bio med min familj kvällen innan och såg Pojken i randig pyjamas. Ikväll såg jag Jag saknar dig. Dessa två filmers gemensamma nämnare är att de är ena riktiga tårkanalsuttorkare. Det vill säga - man gråter ohämmat. Även efter filmen är slut.
Och jag vill ju inte vara den som är den. Jag tänkte att ni kanske också är sugna på en riktig gråtfest. Om dessa filmer inte får er att hulka så lovar jag att det inte är dem det är fel på, om man säger så.
Och jag vill ju inte vara den som är den. Jag tänkte att ni kanske också är sugna på en riktig gråtfest. Om dessa filmer inte får er att hulka så lovar jag att det inte är dem det är fel på, om man säger så.
- Jag saknar dig (förstaplatsen kan bero på närheten till nyheten och sådär. Det vill säga att jag ju såg den för några timmar sen.)
- My sister's keeper
- E.T
Sådärja. Nu är det bara att hämta näsdukarna och ha en trevlig stund.
Jag saknar dig, jag saknar dig
Varje sommar sedan jag var elva år har jag lånat en särskild bok på Vallentuna Bibliotek. Det är en ungdomsbok som heter Jag saknar dig, jag saknar dig och är skriven av Peter Pohl. Vallentuna Bibliotek har bara ett exemplar av den boken, men konstigt nog så har den alltid varit tillgänglig när jag velat låna den. Och varje år har samma fläck funnits kvar på sidan 82 och min dåliga vana att vika hundöron istället för att använda bokmärke har satt sina spår.
Och vi blev inte det minsta besvikna.
Boken handlar om tvillingarna Cilla och Tina och om Tina som blir kvar när Cilla dör i en bilolycka. Om någon skulle tvinga mig att bara läsa en bok i hela världen, så skulle det nog vara Jag saknar dig, jag saknar dig. Egentligen inte för handlingen, utan för det är poesi, ärligt och och skört från första till sista sidan.
När boken nu har gjorts till film var det med spänd förväntan och lite nervositet som jag och hon som också tyckt om boken lika mycket, satte oss i biostolarna ikväll.
Och vi blev inte det minsta besvikna.
måndag 22 augusti 2011
Hurra, hurra, hurra!
Dagen är inte slut än och ändå har den här lilla bloggen redan slagit besöksrekord idag. Det måste vi fira! Ett bra sätt att fira är att göra sådant som man blir glad av, så här kommer två videos så att vi virtuellt kan bli glada tillsammans.
Det skiljer nästan exakt ett år mellan filmerna, men de har en sak gemensamt - de är den finaste spelningen på Way out West under sina respektive år. Dessutom råkar båda filmerna innehålla ett bubbligt folkhav, sol och en snygg sångare. Plus att jag visst står på exakt samma plats under båda konserterna. Och sådant är ju inte fyskam, det heller.
The Tallest Man On Earth, 2011
Mumford & Sons, 2010
Hoppas ni blev åtminstone lite glada och att ni fortsätter hänga här. Nu är det bara en vecka kvar tills bloggen blir en Edinburgh-blogg på riktigt. Det ni!
Ett par koppar kaffe,
ett par ägg, en liten macka, en frukt. Och två timmar Nyhetsmorgon. Har så svårt att förlika mig med tanken att mina morgnar inte kommer att se ut så för all framtid. Men vad är väl en bal på slottet?
söndag 21 augusti 2011
Kära dagbok,
igår var det lördag och då skulle vi in till den stora staden och spana in Jesper och Bara på låtsas som spelade på Tantoklafset. Precis när jag går ut genom dörren så fullkomligt eskalerar regnet. Då kände jag såhär:
Men allt ordnade sig fint, för väl inne i stan så byttes regn ut mot Malin. Och det var ju bra.
Någon däruppe var dessutom på gott humör, för vem hängde redan i Tanto när vi kom? Jo, Sanna! Det var inte ett trist sammanträffande.
Sen kollade vi på det här festliga bandet. Ni som inte har lyssnat på dom - misströsta inte. Det kan ni göra här, nämligen.
Vi drog en vinstlott till och hamnade på en restaurang där vi fick dricka massor av drinkar alldeles gratis, bara sådär. Och som student är man ju inte van vid att dricka annat än 29-kronorsöl, så det var ju en spännande upplevelse.
Efter det så tog jag inte några flera bilder. Det är inte en barnlek att vara med blogg, så man måste ju pausa dokumentationen ibland. Så att man inte bränner ut sig såhär på direkten. Samt så att man kan fokusera på drinkarna.
Men jag skriver mer en annan dag. Funderar på huruvida jag ska sätta på dagens tredje Vänner-skiva eller faktiskt göra något vettigt. Kanske tittar lite under tiden jag tänker på det. Hejdå dagboken.
Men allt ordnade sig fint, för väl inne i stan så byttes regn ut mot Malin. Och det var ju bra.
Någon däruppe var dessutom på gott humör, för vem hängde redan i Tanto när vi kom? Jo, Sanna! Det var inte ett trist sammanträffande.
Sen kollade vi på det här festliga bandet. Ni som inte har lyssnat på dom - misströsta inte. Det kan ni göra här, nämligen.
Vi drog en vinstlott till och hamnade på en restaurang där vi fick dricka massor av drinkar alldeles gratis, bara sådär. Och som student är man ju inte van vid att dricka annat än 29-kronorsöl, så det var ju en spännande upplevelse.
Efter det så tog jag inte några flera bilder. Det är inte en barnlek att vara med blogg, så man måste ju pausa dokumentationen ibland. Så att man inte bränner ut sig såhär på direkten. Samt så att man kan fokusera på drinkarna.
Men jag skriver mer en annan dag. Funderar på huruvida jag ska sätta på dagens tredje Vänner-skiva eller faktiskt göra något vettigt. Kanske tittar lite under tiden jag tänker på det. Hejdå dagboken.
fredag 19 augusti 2011
Om en torsdag
Igår var det baktorsdag. OBS, bör inte förväxlas med bakIStorsdag. Baktorsdag är nämligen en mycket trevlig företeelse och innebär att man samlar ihop vänner som man har gått i samma klass som sedan ettan i lågstadiet. Sen så bakar man bullar och pratar kanske litegranna om kaninklubben som två av oss fick vara med i och en inte. Efter det kanske samma någon får för sig att baka gaffelkakor och det kan hända att det inte går helt smärtfritt.
Man fikar också. I omgångar, eftersom man behöver någonting att göra medan bulldegen jäser. Under den första omgången äter man kakorna man har bakat och som bara innehöll någon matsked socker "eftersom det stod så i receptet". Då kan det hända att man var glad över att i alla fall kaffet och saften var god. Det kan även vara så att man åt asmånga kakor ändå, eftersom det ändå var kakor.
Och ibland kan det vara så att en baktorsdag avslutas (och toppas) med att man går hem och lägger ut en femhundring på att ha konstant ångest i över ett halvår.
Det var väl det. Nu kan ni själva testa på att ha er egen baktorsdag!
Håller tummarna för er.
torsdag 18 augusti 2011
Till er tolv tappra (och så innerligt älskade) besökare som har letat sig hit idag - de här bilderna är till er.
Ja, som ni ser så var det inte en dålig bildskörd. Det är tyvärr inte Viktor Fasths härliga stretching vi ser längst ner MEN det är blått hushållspapper vi ser där i mitten. Skulle säga att det är två faktum som tar ut varandra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)