Summertime, and the livin' is easy

I och med alla sociala medier och smarta telefoner och Gud vet vad, så dokumenteras ju varenda steg man tar. Det kan man tycka vad man vill om, men oj, vad fint det är att samla ihop bilder man tagit på senare tid och kunna konstatera vilka gulddagar som faktiskt bara flyter förbi just nu.

Den här våren har varit kämpig, men nu har sommaren har kommit, jag har fyllt år och har lyxigt nog haft mina favoritmänniskor runt omkring mig mest hela tiden. Det är en seger att känna att det lättar, att man fanimig klarar och tar sig igenom det mesta och framförallt - att man kommer ut levande på andra sidan.

Tisdag

Jag har återuppstått från de döda. Så känns det. De senaste dagarna har (förutom Cissi-besök) präglats av feber och en hiskelig förbrukning av toalettpapper till snytning. Inte så fräscht och inte heller särskilt kul. Alls.

Innan och efter förkylningen från helvetet slog till, såg tillvaron ut litegranna såhär:

Det gör en så gott att det är sommarvärme ute nu. Och i helgen fyller jag år och får åka hem och bli ompysslad. Längtar ihjäl mig.

Nähä, man ser uppenbarligen inte ut som en L'Oreal-reklam när man häller vatten på sig själv med en gul tvättsvamp

För bara 500 spänn kunde jag få de här fyra, vackra bilderna på en CD. Tack, men nej tack, tänkte jag och printscreenade dem istället illa kvickt. Nog för att det är lite störande text framför huvudobjektet (JAG) men betänk då var texten faktiskt säger: PROOF. BEVIS!

Nåväl. Den första bilden är tagen bara meter ifrån mållinjen, jag är fri i sinnet och anstränger mig hårt för att se oberörd och pigg ut. Den andra bilden är tagen högst upp på Avenyn. Här ville jag skjuta mig själv och hade precis klämt ut en gul tvättsvamp med vatten över hela mig. Som vi alla ser så blev resultatet av detta inte alls lika glamouröst som samma aktion brukar bli i valfri Hollywood-film.

Bild nummer tre och fyra visar helt enkelt hur jag smärt och smidigt springer om en man med snabba solbrillor precis i början av Avenyn. Det jag inte vet är hur jag så brutalt ska springa in i väggen bara några meter senare - men det är en annan historia. Som jag som sagt löste med vatten och en tvättsvamp.

Förövrigt har min soffa gått sönder ännu mer. Jäkla rövkvalitet är vad som kännetecknar den. Behöver alltså hitta en till målarburk för att stabilisera upp skiten.




Förövrigt så älskar jag just nu bara två av mina miljontals bloggläsare: mamma och Sofia. Ni andra är inte mycket att hänga i julgranen eftersom ni inte öst på med kommentarer i föregående inlägg. Tur för er att det inte är jul, med andra ord.

VI GJORDE DET!

Det började som en rolig grej och en morot för att hålla formen under hösten i Skottland. Där tränade Lisa och jag duktigt i cirka en och en halv vecka, innan fokus istället lades på pubar och att lära sig dricka whisky. Väl hemma i Sverige kändes den där roliga grejen inte lika skojfrisk längre. Månaderna gick och vi tränade litegranna och sprang nog mer och längre än vi tidigare gjort - men några 21 km var vi aldrig någonsin i närheten av. 

Och sen var den helt plötsligt här - dagen då vi skulle springa det där jäkla Göteborgsvarvet. I fredags hämtade vi ut våra nummerlappar och igår vaknade vi nervösa och oroliga i magen. Väl framme vid startområdet förbyttes den känslan så sakteliga mot ett "faan, det här ska ju ändå bli rätt kul"-mood. 15.49 gick startskottet och vi hann väl springa i sisådär 1,5 km innan vi båda kände ett akut kissbehov. Sagt och gjort - in i närmsta bajamaja och sen på't igen. 

De första 15, 16 kilometrarna förflöt smärtfritt - tro det eller ej. Vid Götaälvbron höll jag på att kräkas så då skiljdes vi åt och sprang i lite olika tempon resten av varvet. Har aldrig varit med om att vara så närvarande både fysiskt och psykiskt som de sista kilometrarna. Orkade inte springa, kunde inte gå. Sprang vidare, blev så trött på skiten och spurtade in i mål till den här låten. 

Lisa ägde supermycket och sprang 21 kilometer på 2,10 och jag ägde också och sprang in exakt tio minuter efter, på 2,20. 

(Här tycker jag att vi ser OERHÖRT fräscha ut för att ha sprungit en halvmara - just sayin'.)

Kommentarsfältet är ert att fylla med glada och imponerade tillrop. 

Nu ska jag försöka gå ut och sätta mig på min balkong och lapa sol. Det här med att gå visade sig inte vara det lättaste, såhär dagen efter.

Och så kom den ändå, föraningen om sommaren