261211

Ibland är livet konstigt, hörrni. Som när det kommer upp foton på en när man sitter i en tunnelbana i London, ser lite besvärad ut och håller sin sko i handen. Jaha, tänker man då. Sen går man vidare.

Vi var i London också

Ära vare Gud i höjden, den här har jag inte gjort i slöjden

Hallå Edinburgh - part 5

...is this the end? - Of course not; it's only the beginning.

Ikväll har jag klippt ihop den sista filmen från Edinburgh och - ursäkta svordomen - fan vad fint slutet var. Trots tentor, stress och våndor hit och våndor dit så kändes det som att det mesta liksom föll på plats och lugnade ner sig. Staden var dessutom alldeles lagom julsmyckad, vilket såklart gillades av en mellanmjölk-svensk som mig.

Igår landade jag på Arlanda och som den stjärna hon är, så hade min lillasyster ritat en välkomstskylt som det glatt viftades med. Idag har det bakats lussebullar, tvättats och anpassningen till en ny men ändå så välkänd vardag har påbörjats. Imorgon ska jag hetsshoppa julklappar, fira lilljul och bli alldeles för mätt på årets första julbord. Allt är som det ska vara, med andra ord.

Jag har funderat lite på vad som ska bli av den här bloggen, nu när den inte längre kommer att handla om ett äventyr i Skottland. Men så tänker jag att, äsch, den får vara kvar. Det kommer alltid komma en ny vår, fylld av fler äventyr som förtjänas att dokumenteras någonstans. Så Hallåå eller - du får vara kvar. Titta bara så fint det har skrivits om dig i dagarna!

Ps. Guldstjärna till er som gissar rätt på vilken film citatet i rubriken kommer ifrån. Ds.

Julestund har guld i mund, som man säger

OBS: Bilderna ovan är ett spel för galleriet pga att jag enbart stod och knådade deg för att få vara med på bild. Allt för konsten, heter det ju.

Nu kommer vi hem

Edinburgh - London - Stockholm - Göteborg

Jahapp. Nu sitter jag och Sofia på ett tåg från Edinburgh mot London och det innebär att resan hemåt har börjat. Det känns som att jag bara har varit borta i max två veckor och så har en hel höst förflutit. Hur konstigt som helst när man tänker efter, vilket jag nu gör eftersom det inte finns så mycket annat att göra här på tåget. 

Annat jag tänker på:

• Att det var lite oturligt att min väska gick sönder när jag i lite lätt panik försökte stänga den innan jag skulle till tåget. 
• Att det var lite oturligt att jag då blev så stressad att jag i princip slängde hela det översta lagret i väskan, vilket bland annat råkade innehålla en jacka jag ändå hade ett gott öga till.
• Att det var lite småsniket av mina (FÖREDETTA) roomies att stänga av värmen i smyg när de åkte, vilket innebar en hiskeligt kall lägenhet för mig de sista dagarna.
• Att det var lite festligt att nån kille precis gick förbi oss med en sådan där snacksvagn som de har på flygplan.
• Att det var lite typiskt att jag köpte en påse chips men ingenting att dricka till.

Ja, det var väl det. Nu kan tåget få vara framme för jag har en aning tråkigt.

Om Musikhjälpen, fula namn och en stundande starkölslunch

Jag sitter och lyssnar och tittar på Musikhjälpen som kan vara en av de klokaste grejerna just nu. Fast alldeles nyss så var det en brud som ringde in och önskade en låt och hon berättade att hon var mammaledig med en liten dotter som hette Dixie.


- paus för eventuella spyattacker -

Då kände jag såhär:

DIXIE! Snacka om att inte ge sin unge en rimlig chans att inte gå runt i cowboyboots och möta förvånande och lite lätt häcklade blickar varje gång hon tar någon i hand.

Nu kanske ni tänker: "Nämen, varför är halva hennes ansikte så mörkt?!". Och då är mitt svar på det att jag vet inte, men det kanske kan ha att göra med det faktum att alla människor har en ljus och en mörk sida. God only knows.

Alldeles strax ska jag ner till stan och dricka starkölslunch med Lisa, Adam och Jim. De två förstnämnda har ÄNTLIGEN skrivit klart sina sista tentor så idag ska gå i firandets tecken. Ikväll ska vi dricka findrinkar, äta finmiddag och gå ut och svänga runt tillsammans en sista gång. Vilken tur att jag har köpt en jättejättejättefin klänning att ha på mig.

Ibland är en dröm det finaste man har

När vi kom hit var det fortfarande sommar. Det ser man när man tittar tillbaka på bilderna. Håret var fortfarande solblekt och några enstaka fräknar hade ännu inte bleknat bort. Vi var förvirrade, ibland ledsna och samtidigt väldigt exalterade över hur en höst i Edinburgh skulle kunna se ut.

Och så bra den blev. Det tog inte alls särskilt lång tid tills staden blev vår, tills vi lärde oss att hitta överallt och ingenstans, tills vi hittade krypin som vi skulle komma att återvända till flera gånger om. Vi lärde känna vänner som tyckte om att hitta på massa skojfriska saker och som ville maximera de här månaderna lika mycket som vi ville. Vi hyrde en bil, trängde ihop oss och bestämde att vi skulle åka uppåt, se natur som tagen ur en filmkuliss och uppleva minnen för livet. Vi lagade middagar ihop, skapade rutiner och en gemensam vardag. Vi upptäckte puben där en god flaska rödvin nästan inte kostar någonting alls, nattklubben som man glatt dansar sig svettig på och fiket i början på den stora parken där folkspanet är som bäst och bakverken som maffigast. Vi har skrattat, gråtit, varit arga och vänt upp och ner på en höst i Edinburgh och vi har gjort det tillsammans.

Nu räknar vi inte längre dagarna som finns kvar här. Istället flyger timmarna iväg och jul, nyår och en annan vardag med andra rutiner närmar sig och väntar på oss. Det kommer att bli minst lika fint det också, såklart. Men så magiskt som det har varit att ha levt i en stad där siluetten av ett slott högt uppe på ett berg följer varenda steg man tar - det kan det omöjligt bli.

Hej hej, du sista helg i Edinburgh. För den här gången.

'cause you're the storm that I've been needing and all this peace has been deceiving

Igår blåste det storm här i Edinburgh. Jag har förstått att de vindarna nu härjar runt hos er i Sverige. Ni kan ju tänka på dom som en hälsning från oss här borta. Hos oss har stormen bedarrat och det är istället soligt och rätt så kallt. Så fort min tvätt har tvättat sig klart så ska jag möta upp Lisa och Jim och ta en kaffe på stan. Det är konstigt att inte sitta i skolan och hetsplugga längre. Jag hade ju precis vant mig vet det och så vips - ledighet, jullov och en vecka kvar i staden! Snälla. Stoppa. Tiden.

Jag har i varje fall ljust hår igen och frisören passade på att klippa halva mitt hår i en Hanson Brothers-page. Det ser ni inte på bilden, för där har jag noga satt upp de där tveksamma, korta hårtestarna som så smickrande ramar in mitt ansikte.

Om en onsdag

Idag har vi pluggat, ätit skotskt julbord och pluggat lite till. Imorgon ska vi skriva tenta, gå till frisören och avsluta dagen med att dricka rödvin och spela kort på den mysigaste puben i Edinburgh. Jag tycker att ni alla ska hålla tummarna för mig och Lisa mellan klockan halv tio och halv tolv imorgon förmiddag. Efter det kan vi börja andas och bete oss som folk igen. Eventuellt.

Hallååå eller!

Nämen hörrni, titta vad kul! Den här lilla bloggen får vara inspiration för andra som funderar på att plugga i Edinburgh. Det livar verkligen upp en tentadimmig kväll som denna. Lite tips på vägen till er som precis klickat er in här -  spana in inläggen märkta med etiketten Edinburgh så får ni en direktbiljett till hur livet kan se ut och hur tankarna kan vandra när man hänger en höst i Skottlands huvudstad. Vill man jobba med mer rörlig inspiration så kanske det kan vara en god idé att spana in filmerna jag gjort härifrån. Dem tycker i varje fall jag hemskt mycket om.

Nåväl. Min dag började klockan kvart över fem imorse med att min ena roomie (ja, hon med de något speciellt matvanorna) kom hem från krogen och började göra vitlöksbaguetter i köket. Det var en ytterst otrevlig sak att 

1) vakna vid den tiden, samt att 

2) vakna till doften av vitlöksbröd. 

Det ska jag säga er. Efter en lite lätt tjurig start och en sammanbiten bussresa till skolan, intogs biblioteket och där stannade vi till halv åtta ikväll. Det var gött. Inga ihopbryt, inga tårar. Jag har kommit fram till att om jag behåller lugnet tills tentan är skriven så är jag nöjd. Oavsett resultat. För vad gör någonting om hundra år när allting kommer kring, när man har gjort så gott man kan? Nä, precis. Inte så mycket. 

Imorgon ska vi äta julbord i skolan. Det ser jag mycket fram emot. 

Nu ska jag fortsätta lyssna på det här albumet, som tar mig långt, långt ifrån allt vad snöslask, ångest och plugg heter och istället närmare trängsel och dans vid en scen förra sommaren.

336 timmar

Plötsligt var den här. Snön. Igår vaknade vi upp till en innergård som var vit och grön. Någon timma senare var den bara blöt och slaskig. Men vad gör det? Annars så består tillvaron just nu av två saker: plugg och att försöka att inte bryta ihop. Igår steg prestationsångesten och snart-är-hösten-i-Edinburgh-slut-känslorna mig över huvudet, men som tur var Lisa där och kvävde mig med en kudde. Det visade sig vara väldigt klurigt att gråta och samtidigt försöka andas när man har en kudde tryckt över ansiktet, så då tog jag istället mitt förnuft till fånga och slutade upp med det. Att gråta, alltså. Andats har jag fortsatt med. Idag har vi återigen suttit i bibblan hela dagen, inga tårar har fällts och förhoppningsvis så har vi blivit lite klokare på vägen.

Det är så fruktansvärt dubbelsidigt att tentaplugga. Jag tycker verkligen himla mycket om hela grejen med att grotta ner sig och gå in i tentamode tillsammans. Sitta rakt upp och ner och trycka in kunskap, få ologiska skrattanfall för att man är så trött och dricka stora muggar med kaffe. Trots det så finns det ingen tid som man brottas med så berg-och-dalbaniga känslor. På torsdag skriver vi tentan och sedan är jag klar. Inga fler hemtentor, presentationer eller föreläsningar. Ingen mer skola i Edinburgh.




Om tio dagar lämnar jag den här staden som vi har lärt känna så väl och om två veckor landar jag på Arlanda.

Det här partyts ljus

Det är måndag, jag ska till skolan och plugga i hundra timmar och samtidigt försöka att inte tänka på hur kort tid vi har kvar här. Under tiden så kan ni lyssna på den här låten, som är precis sådär hjärtskärande fin som man gärna vill att låtar ska vara.

Vi kanske ses, det finns en chans, på nån spårvagn någonstans

En redovisning och två hemtentor senare - två kurser inlämnade och klara. Hurra för mig! Igår firade vi att det var fredag genom att gå ut och äta och sedan kika på Twilight på bio. Det var inte en sprakande filmupplevelse, det kan man inte påstå. Hoppas dock mycket på del två, för det kan ju bara bli bättre.

Nu ska vi kila bort till bibblan igen. En ny (sals)tenta ska pluggas in så det är bara att köra ända in i kaklet. Det positiva med att plugga till den här tentan är att man inte behöver sitta och traggla smarta meningar i ett Word-dokument, vilket innebär att jag nu kan lyssna på musik där de sjunger på svenska. Det visade sig att det var väldigt klurigt göra just det när man skulle skriva på engelska. Men nu ska det alltså bara antecknas tills fingrarna blöder i ett block, så idag blir det Håkan Hellström och särskilt den här låten för hela slanten. Hepp!