336 timmar

Plötsligt var den här. Snön. Igår vaknade vi upp till en innergård som var vit och grön. Någon timma senare var den bara blöt och slaskig. Men vad gör det? Annars så består tillvaron just nu av två saker: plugg och att försöka att inte bryta ihop. Igår steg prestationsångesten och snart-är-hösten-i-Edinburgh-slut-känslorna mig över huvudet, men som tur var Lisa där och kvävde mig med en kudde. Det visade sig vara väldigt klurigt att gråta och samtidigt försöka andas när man har en kudde tryckt över ansiktet, så då tog jag istället mitt förnuft till fånga och slutade upp med det. Att gråta, alltså. Andats har jag fortsatt med. Idag har vi återigen suttit i bibblan hela dagen, inga tårar har fällts och förhoppningsvis så har vi blivit lite klokare på vägen.

Det är så fruktansvärt dubbelsidigt att tentaplugga. Jag tycker verkligen himla mycket om hela grejen med att grotta ner sig och gå in i tentamode tillsammans. Sitta rakt upp och ner och trycka in kunskap, få ologiska skrattanfall för att man är så trött och dricka stora muggar med kaffe. Trots det så finns det ingen tid som man brottas med så berg-och-dalbaniga känslor. På torsdag skriver vi tentan och sedan är jag klar. Inga fler hemtentor, presentationer eller föreläsningar. Ingen mer skola i Edinburgh.




Om tio dagar lämnar jag den här staden som vi har lärt känna så väl och om två veckor landar jag på Arlanda.