VI GJORDE DET!

Det började som en rolig grej och en morot för att hålla formen under hösten i Skottland. Där tränade Lisa och jag duktigt i cirka en och en halv vecka, innan fokus istället lades på pubar och att lära sig dricka whisky. Väl hemma i Sverige kändes den där roliga grejen inte lika skojfrisk längre. Månaderna gick och vi tränade litegranna och sprang nog mer och längre än vi tidigare gjort - men några 21 km var vi aldrig någonsin i närheten av. 

Och sen var den helt plötsligt här - dagen då vi skulle springa det där jäkla Göteborgsvarvet. I fredags hämtade vi ut våra nummerlappar och igår vaknade vi nervösa och oroliga i magen. Väl framme vid startområdet förbyttes den känslan så sakteliga mot ett "faan, det här ska ju ändå bli rätt kul"-mood. 15.49 gick startskottet och vi hann väl springa i sisådär 1,5 km innan vi båda kände ett akut kissbehov. Sagt och gjort - in i närmsta bajamaja och sen på't igen. 

De första 15, 16 kilometrarna förflöt smärtfritt - tro det eller ej. Vid Götaälvbron höll jag på att kräkas så då skiljdes vi åt och sprang i lite olika tempon resten av varvet. Har aldrig varit med om att vara så närvarande både fysiskt och psykiskt som de sista kilometrarna. Orkade inte springa, kunde inte gå. Sprang vidare, blev så trött på skiten och spurtade in i mål till den här låten. 

Lisa ägde supermycket och sprang 21 kilometer på 2,10 och jag ägde också och sprang in exakt tio minuter efter, på 2,20. 

(Här tycker jag att vi ser OERHÖRT fräscha ut för att ha sprungit en halvmara - just sayin'.)

Kommentarsfältet är ert att fylla med glada och imponerade tillrop. 

Nu ska jag försöka gå ut och sätta mig på min balkong och lapa sol. Det här med att gå visade sig inte vara det lättaste, såhär dagen efter.