FRAMME!

Det känns som att det var igår som jag och Lisa satt i datorsalen på JMG i Göteborg och bestämde oss för att Edinburgh, det verkar vara en soft stad att åka till.

Och nu är vi här. Men vi tar det från början.

Som den vana resenär jag inbillat mig själv att jag är så har jag varit kolugn hela dagen. Fixade lite med packningen och tog beslutet att jag nog ändå verkligen ville ha med mig min stavmixer eftersom den är bra till så mycket billig matlagning. Smoothies, soppor - you name it! Hur som helst, efter att jag tagit det så livsavgörande beslutet så var det så småningom dags att sätta sig i bilen och bege sig mot Skavsta. Var fortfarande kolugn när ett näringsrikt mål mat på Mc Donalds intogs men kände hur pulsen steg en aning när det var dags att väga in bagaget. Skulle stavmixern få åka med eller skulle det var den som fick packningen att gå över den så magiska tjugokilosgränsen?

- Åhååå, det här var rutinerat, sa damen när vågen stannade på 19,9 kg.
- Visste jag väl, ljög jag och high-fiveade med pappa som stod bredvid.

När väskan var inlämnad och stavmixern var i tryggt förvar så började det där kolugnet så sakteliga rinna av mig. Vägen fram till säkerhetskontrollen kändes som hundra år och vips, så var vi där. Hatögonblicket. När man måste säga hejdå. Både jag och mamma började (såklart) att gråta och jag fick skynda mig att gå igenom säkerhetskontrollen.

Lite gladare blev jag genast när följande meddelande hördes i högtalarna:

- Passangers to Edinburgh, please..... och det var allt jag behövde höra, för nu visste jag ju!

EDINBÖRRÖW. Där har ni det. Uttalet. Vill ni svänga till det ännu mer så kan ni låta W:et vara lite sådär lagom ljudlöst. Men nu vet ni. EDINBÖRRÖW.

När jag gick på flyget så möttes jag av den näpnaste lilla flygvärdinneman jag någonsin sett. Han var lika lång som mig, hade längre ögonfransar och en ljus, liten mjuk röst.

- You are very welcome, pep han med sin något märkliga accent som var en blandning mellan franska, skottska och nånting orientaliskt.

Jag hamnade bredvid ett par och tjejen började genast att prata med mig om boken jag hade i knät - Hundraåringen. Hon sa att det var en mycket lustig bok och då passade jag på att berätta för henne att Robert Gustafsson ska spela hundraårige Allan. Det var ett mycket passande val, tyckte hon och så var konversationen igång. Vi bytte till engelska så att hennes pojkvän kunde vara med också. De bodde nämligen i Edinburgh, så de gav mig många kloka råd på vägen. Det jag särskilt minns är att det är en känd fyrverkerishow här i stan på söndag. Har ju aldrig varit något av en fyrverkeritjej, men någon gång ska man väl se fram emot ett sådan event också.

Väl framme så visade det sig att min mobil inte alls gillade det skottska klimatet (som förövrigt är KALLT), för den ville inte alls fungera. Nåväl, tänkte jag och kikade runt på bussen mot stan efter den personen jag tyckte såg snällast ut. Hittade en liten man med runda glasögon (ej Harry Potter tyvärr) som gladeligen lät mig skicka iväg ett sms till Lisa om att jag var på g.

När jag gick av så stod hon där och väntade på mig vid busshållplatsen och tillsammans gick vi genom staden mot hostelet som är vårt hem de närmaste tre dagarna. Och så spelades ett fint soundtrack i bakgrunden och konfetti ströddes runt oss.

Nu ska vi sova. Jag blir jätteglad när ni kommenterar, så fortsätt med det är ni rara.


Goodnight fellows, som man säger här.