Ikväll har jag jobbat på ICA. När klockan var 21.37 och vi skulle stänga om 23 minuter så kom det in en kvinna med otvättat, rufsigt hår och fem tilltygade påsar som hon balanserade i händerna. Hennes kläder var slitna och hon hade trasiga skor. Hon frågade artigt om hon kunde få lägga ifrån sin påsarna under tiden hon handlade och det fick hon såklart. Efter en stund så kommer hon fram till kassan med tre KRAV-bananer som hon vill att jag ska väga så att hon vet hur mycket de kostar.
- 12 kronor, svarar jag.
- Åh, vad bra, utbrister kvinnan och betalar bananerna med enkronor.
Hon förklarade att hon tycker det är viktigt med rättvisemärkningar och ekologiskt och sådär, och att hon till varje pris försöker köpa just sådana varor. Hon la försiktigt ner bananerna i en av påsarna, tog en annan och begav sig mot affärens pantmaskin. När hon pantat klart kom hon fram till kassan igen, den här gången med sitt kvitto och en chokladkaka av märket Euroshopper. Chokladen kostar åtta kronor och tillsammans med de två kronorna som hon just fått för att hon pantat, så har hon precis råd med den.
Kvinnan tittar lite ursäktande på mig och säger generat att det var ju tråkigt att hon inte hade råd med en chokladkaka som var just rättvisemärkt, eftersom sådant är så väldigt viktigt. Men så ler hon lite och säger:
- Jadu, man gör ju vad man kan. Och bananer och choklad ger en ju mycket energi, så det blir en bra middag, tror du inte?
1 kommentar:
Det är viktigast. Att göra vad ma kan! :)
Skicka en kommentar